Spöregn i Kühlungsborn och slutet på Europaresan

Jag kämpar med vädret i Kühlungsborn. Har det "härligt" osv.
Alternativt visar evolutionskedjan: t-rex ---> människa. 

Vi är i behov av closure jag, bloggi och europaresan. Så här kommer den:

Sista övernattningen på vår Europatour var på ett spahotell på den Tyska Östersjökusten. Jag vet. Det låter liksom inte riktigt bra. Spahotell, Tyskland, Östersjökust konotterar liksom HELT olika saker. Men det var fint. Det var det, även om vädret gjorde allt vad det kunde för att förstöra.

Hotellet var bra. Jag tyckte hela tiden att den påminde om en finlandsfärja, ni vet, allt är glssigt på ytan men det är mest bara laminat. Till exempel hade de en fin restaurang och en bufférestaurang att välja mellan. Vi valde "a la carten" så klart haha. Frukosten serverades i buffén och man fick sekt (tyskt bubbel) till den om man ville. Obegränsat. Skillnaden mellan Kühlungsborn och en färja var dock att ingen däckade vid frukostbordet och att middagen kvällen innan faktiskt var helt strålande. Servitrisen var lite bekymrad över våra eventuella språkförbistringar så hon demonstrerade likt en professionell pantomimare de olika ingredienserna. Ni kan ju tänka er hur "kalvtungan" såg ut. Stor komik. Vi valde den.

Rummen var stora och fräscha. Fläkten i badrummet lät lite som en båtsmaskin och det adderade så klart till the finlandsfärjafeeling. Havsutsikten skulle jag vilja diskutera med ledningen (objection your honor!) och sängarna var aningens hårda. Ulf kallade dem för hälsobäddar eftersom de kändes mer som att de var bra för en än att de var bekväma. Penalismbädd, var ett annat ord han använde.

Efter frukost lånade vi ett paraply av hotellet för att inspektera stranden. Men paraplyet hjälpte föga eftersom det regnade från alla håll. Det var synd. För någonstans bakom regnet och blåsten och allt som var grått anade jag ett semesterparadis.

Förutom rädslan över att bli sjösjuk gick resan hem genom Danmark bra. Precis när vi åkte över Öresundsbron och jag kunde surfa med mobilen igen skedde sprängningarna i Oslo. Ja, och så var den europasemestern över. Definitivt.

Ulf på stranden i Kühlungsborn. Singing in the rain.

Trots de olika nyanserna av grått gömmer det sig ett semesterparadis bakom tuvorna. Det är jag säker på.

Själva byn var också fin. Som ett, ja, som ett semesterparadis med sekelskifteshus längsmed hela kusten.

Men just den här julidagen var det inte njutbart att vara vid stranden. Nej.

I skydd vid hotellet. Dyngsur.

Bufféfrullen var som bufféfrullor brukar vara. Bara aningens mer smaklös. Bonus dock för att de hade en stor selektion av biodynamisk mat. Det var ju ett spa vi bodde på. Spat, ja. Nej, det besökte vi aldrig.

Havsutsikten var begränsad. Det får man säga.

Taktik för att undvika sjösjuka: stirra ut över havet. En tant trillade in i mig. "Jag går som att jag är full", sa hon. Men inte ens hon kunde avleda min koncentration på horisonten.

Det här tittade jag på i en timme mellan Tyskland och Danmark. Blev inte sjösjuk. *nöjd*

Ja, sen åkte vi av färjan och var i Danmark. Resultatet: tre veckor, 620 mil och sju länder. En mycket bra bilsemester i Europa. Jag vill göra det igen. Och igen och igen!

Hotellfrukost, autobahn och Kühlungsborn

Vid dagens frukost tog jag verkligen ut svängarna. Sillsallad och färskost fick följa med smörgåsen, koppen te, drickyogurten och juicen. Det här är vad Kölsch gör med ens hunger. Sill och tomatjuice ... ja en mycket bra frukost var det då i alla fall.

Och en väldigt fin frukostmatsal. Jag låtsades att jag var märkvärdig och att jag kunde äta hur mycket som helst. Det var roligt.
Mindre kul blev det sen när vi satt i bilköer på autobahn i flera timmar och önskade att all trafik skulle dra åt helvete. Det gjorde den icke. Vi blev där.

Tills vi många, många timmar senare kom fram till den Tyska Östersjökusten och vårt spahotell.

Vi kom fram så sent att spat hade hunnit stänga. Wtf! Jaja. Vi satte oss istället i baren och kollade på alla pensionärer som också valt samma semestermål som vi. Seriös reflektion: Vi måste försöka ta oss bort från pensionärsställena alltså.
Ps. notera tanten. det är dit jag är på väg.

Eftersom detta är europasemesterns sista kväll ute i Europa så ville vi avsluta med stil. Så middagen började med champagne. Så klart! Vilka tar ni oss för?!

Sen åt vi en ljuvlig, smakintensiv, middag bestående av allt från pilgrimsmusslor med gräslökssorbet till blodkorvsravioli. Hur gott som helst!

Efter middagen gick vi upp till vårt rum som aledgedly har havsutsikt. Men den såg vi inte så mycket av ... vi får se vad vi hittar utanför fönstret imorgon. Då åker vi också vidare till Sverige. Jay!

Moseldalen, Köln och Krölsch

Direkt efter frukost idag lämnade vi Luxemburg. Istället för att ta Autobahn upp i Europa valde vi en av de tyska vinvägarna. Vi åkte förbi mil efter mil med vinrankor.

Vi åkte längsmed Mosel och det var så vackert att det faktiskt inte var riktigt klokt.

Som vanligt går det inte att fånga naturens skönhet på bild. Men Moseldalen alltså. Högt upp på rekommendationslistan.

Hela vägen ligger det små söta byar och ungefär var tionde meter kan man köpa vin från lokala producenter.
Ps. ser ni vinrankorna bakom husen? Vinrankor över, överallt!

Vi köpte så klart med oss vin. Ett lite sötare, typiskt för Moselviner, och ett lite torrare.
Tanten i butiken: Är ni säkra på att ni vill ha det där vinet?
Ulf: Ja?
Tanten: Ja, alltså, det är inte sött.
Ulf: Ja, jo jag förstår det. Och ja, vi vill ha det.
Tanten: Det är inte sött! Det är surt!
Ulf: Okej. Jo. Vi vill ha det.
Tanten: Å-kej.
(Men vad spelar den här konversationen för roll när det är ett gäng pensionärer som stjäl showen i bakgrunden på bilden).

Och på avdelningen konstiga ortsnamn med ännu konstigare skyltar tar nog den här priset. Välkommen till Kröv!

När vi kom fram till Köln var vårt rum på hotellet inte klart. Men vad spelar det för roll när man blir bjuden på Krösch. Det är Kölns lokala öl. De serveras, så sympatiskt, i 20 cl glas.

Och vårt rum sen! Så himla fint. Fem stjärnor har hotellet. Vi förnekar oss inte. Nej, nej, inte det minsta.

Sen gick vi till Kölnerdomen så klart. Ulf var megapeppad. Han blev inte helt besviken på domen, men den hamnade ändå inte på topp fem. Så sammanfattade han det hela efteråt.

Vi gick förbi da original haus of eau de cologne – eller vatten från Köln som man också kan säga.

Och åt en typisk kringla, gjord på smördeg, nougat och rostad mandel. Jag hann inte äta mer än en fjärdedel innan jag hamnade i krakel med sockernivån i kroppen.

Precis bredvid vårt hotell låg detta umpa-bumpa-ställe.

Där drack vi Krölsch.

Och åt bratwurst med sauer kraut och stark senap.

Mätta och nöjda gick vi tillbaka till vårt hotell.

Där vi upptäckte att det var fri minibar. Winning! Nu ska vi tömma den och titta på konstig tysk TV. (Bland annat Wer wird Deutschlands Bester? där Dj Ötzi verkar vara en central person.)

Länk till Excelsior Hotel Ernst am Dom

Luxemburg

Så här i efterhand kan jag tycka att det finns några saker jag borde gjort annorlunda idag. Till exempel känns det lite bortkastat att vi, på den sista morgonen i Paris, åt frukost på stående fot inne på Starbucks.

Och att vi åkte genom Champagne utan att köpa en endaste flaska är ... så ... ofattbart ... att ... nej, jag finner inga ord. Men jag skyller på något: REGNET. Det har regnat som besatt hela dagen. Men framme i Luxemburg slutade det.
Det här är för övrigt vårt hotell som ligger i den gamla delen av staden.

Vi har ett jättestort hotellrum här. Två rum och massor av yta. Får nästan lite torgskräck efter de tre dagarna i skrubben i Paris.

Men man kan ju inte bara sitta på en säng när man kommit till en ny stad, ett nytt land. Det här är Luxemburgs mest kända grej. Jag fick svindel.

Väldigt märklig stad det här. Berg och dalar mitt i stan. Och akvedukter och viadukter ja jäklar. När jag konsulterade en hemsida vad man skulle göra och se i Luxemburg fick jag följande grundkurs: man kan promenera, gå på krigsmuseum, äta god mat (det finns 13 stjärnkrogar i denna itsy-bitsy-teeny-stad) och cykla. Jahapp.

Luxemburg är ett storhertigdöme. Storhertigen heter Henri och det är honom jag har på bild i min hand. Bakom mig är hans residens.

Studera gärna Storhertig Henri av Luxemburg och hans familj.
Bild ett visar att det inte bara är simning, segling och filateli som är hans intressen, utan att även morötter ligger honom varmt om hjärtat.
Bild två (den uppe till höger) visar att han och hans familj kan vara väldigt leasure om de vill.
Och bild nummer tre visar att Henri och hans fru storhertiginnan och deras fem barn kan kolla åt sju olika håll när det vankas vykortsfotografering.

Jag måste också visa den UNDERBARA sektion jag hittade i tidningsaffären. Tant-snusk-novell-tidnings-sektionen.

Jag kan inte säga att Luxemburg är en jättespännande stad. Kanske är jag bara lite restrött? Men efter att ha gått en runda bestämde vi oss för att göra det vi gör bäst. Äta.

Så vi satte oss på en lagom tjusig, och väl rekommenderad, restaurang och åt fantastiska saker som terinne, lammlägg och en pannacotta som smaksatts med rosmarin.
Caves Gourmandes heter stället.

St Germain, Le Comptoir och Seine på kvällen

Frukosten är tillbaka! Vi köpte hotellets egna som de dukar upp i den minimala lobbyn. Hemskt charmigt och gott. Dagens bestod av en kopp te, apelsinjuice, fruktsallad, toast med ost som bla hette "Smöret" men var en färskost, ägg och en dagstidning.

På baksidan av den kunde man läsa om vilket jädra lågtryck vi har hamnat i.

Det regnade inte på förmiddagen här i Paris så vi tog oss en tur på Boulevard St Germain.

Tittade lite i böcker och sånt.

Middagen åt vi på detta förtjusande ställe i kvarteret där vi bor.

Merde! Jag hade glömt parlören hemma.

Jag fick beställa lite på känsla och det gick bra. Till förrätt åt jag denna smått sensationella carpaccio på bläckfisk med fänkålssallad.

Och till huvudrätt åt jag en bit biff som rostas i ugnen ungefär halva dagen och så mör att ögonen tårades.

Man kan inte boka bord på Le Comptoir utan man får vackert stå och vänta tills något blir ledigt. Det gör man gärna. Det här är utan tvekan den bästa restaurangen jag varit på i Paris.

Till efterrätt åt jag vinkokta plommon med tydlig smak av kanel och apelsin ... ja, jul!

På middagen strosade vi genom staden ner till Seine.

Hånglade lite på Pont Neuf.

Och besökte den gamla damen.

På vägen hem sladdade vi förbi Le Comptoirs creperie.

Och köpte en crepes med nutella och banan som vi delade på sittandes på en trapp utanför en teater i det 6:e arrondissomanget.
Imorgon åker vi vidare norrut. Till Luxemburg!

Länk till La Comptoir