På söndagen åkte vi till Berlins stora akvarium. Allt började med att några karpar pussade på mitt finger.
... det gjorde mig väldigt exalterad.
Sen tittade vi på en fisk som tittade tillbaka på oss.
Vi gick vidare till Zoologisher Garten. Där såg vi en panda äta morötter. Det var lite sorgligt på något vis. Kanske för att pandor ser sorgsna ut. Kanske för att människan är pandans värsta fiende, som det stod på "Bao Bao"s informationsskylt vid buren.
Vi var också med när flodhästarna fick mat och vatten. Det gillade dom! Och vi.
Efter att ha sett diverse djur på Zoologischer Garten gick vi till en marknad som hette Art & Design Market som låg i närheten. Där fanns smycken, porlinsfigurer och mycket jugendföremål. Jag önskade att vi skulle ha ett hem där många av marknadens saker skulle passa. Det var vi inte. Men vi fyndade en gullig porslinspanda till arbetsrummet. Det kändes passande eftersom vi precis sett Bao Bao äta morötter på zoot i närheten. Plus att porslinsfiguren var gjord i Sovjet, och vi bodde i den gamla Sovjetdelen under hela resan.
Lunchen intog vi på ett rysligt tyskt ställe. Tiergarten Quelle hette det. Det såg inte så trevligt ut när vi kom in. Men vi hade blivit rekommenderat stället, och maten var god: Nürnbergerkorvar med surkål och Spätzle med grönsaker. Restaurangens egna öl fick vi också i oss.
... så här mysko såg det ut utifrån! Jag kan knappt fatta att vi gick in. Men jag ångrar det inte.
Sedan promenerade vi i diset (som nu började likna regn fasligt mycket) upp genom Tiergarten på 17 juni strasse. Vi kom fram till Siegessäule, eller Goldelse som Berlinarna kallar henne, och jag fick tårar i ögonen för jag tänkte på den där filmen ... Himmel över Berlin av Wim Wenders. Den gjorde starkt intryck på mig. Så även den guldiga statyn.
Vi gick vidare genom Tiergarten och nu regnade det så mycket att det inte var roligt längre. Men till sist kom vi fram till Museum für Film und Fernsehen. Det var ett så amazing museeum att vi glömde bort att vi var blöta. Jag blev påmind om mina dagar som filmstudent och såna minnen gör en faktiskt bara gott.
Åh! Marlene! Ich liebe Marlene!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar