Mont Dol, Cancale och nationaldagsfirande

På den femte dagen i Bretagne kom solen åter. Känner ni igen gatan från igår? Det var betydligt trevligare att åka upp till Mont Dol idag.

Det var på Mont Dol som ärkeängeln Mikael, eller St Michael som vi säger här i Frankrike, slogs mot djävulen och vann. På toppen av berget finns ett kapell och ett torn som kröns av Jungfru Maria med ett barn. Tornet kan man gå upp i. Det gjorde jag utan att få det minsta svindel.

Utsikten är magnifik över åkrar och ängar. Och i havet, som heter Saint Michel bukten här, ser man faktiskt Mont Saint Michel.

Strax väster om Mont Dol ligger den bästa kuststräcka jag någonsin upplevt. Med start från denna hamn i Le Vivier sur Mer handlar allt om ostron. Det ni ser här är ostrontillverkarna nej, eller ostronfabrikerna nej, ostron ... ostronhusen där företagen ligger vägg i vägg.

Och det här är inget mindre än en ostronbåt. Det är med denna som ostronfiskarna tar hand om sina fångster.

Följer man Route De La Baie från Le Vivier Sur Mer fram till Cancale åker man förbi den här härliga lilla inrättningen. Längsmed vägen kan man stanna till och provsmaka på dagens fångst.

Och det är klart att vi gjorde det! Ett ostron kostar ingenting. Nej, på riktigt, tar man bara ett ostron får man det gratis. Underbart!

Lunchen intog vi precis i utkanten av Cancale på ett Guide Michelinrekommenderat ställe med den här skapliga utsikten.

Jag åt fisk (minsann, igen!) och jag svär: om all fisk smakade så här skulle jag gla-de-li-gen äta firre tre till fyra gånger i veckan. En sagolik havsaborre som serverades med grillad fänkål och citroner som jag inte riktigt lyckades klura ut vad det gjort med. Men de var söta, förmodligen för att de grillats eller ugnsbakats, och salta på ett helt utsökt sätt. Åh, vad jag älskar att äta mat som är lagad med sån omsorg som här!
Côté Mer

Efter lunchen tog vi en promenad i Cancale, som alltså är vida känt för sina ostron. Det är en lite turistig stad, men vad fan, jag är ju också turist och jag älskade Cancale. Trots att befolkningen fördubblas under säsong har den lilla orten (på 5000 innevånare) flera restauranger i Guide Michelin. Och Rough Guides, som är vårt resesällskap, säger att det nästan inte är lönt att rekommendera en restaurang framför en annan för ALLA är så sjukt bra här. Nom nom.

Längst västerut på strandpromenaden kommer i alla fall det som fick mitt hjärta att slå några extra slag. Ostronbäddarna!

Det är alltså så här de har det. De som är skördade/plockade/fiskade väntar i bassänger på transport (och flod). Fiskarna har var sina områden där de odlar ostron som de kan pyssla om under ebb och så. Himla fiffigt.

Precis invid ostronbäddarna står ett antal försäljare och säljer ostron som de öppnar åt en och så kan man äta dom sittandes vid havet. Man måste köpa minst sex ostron, kostnaden är bara ett par euro.

Skalen kastar man över kajkanten. Som synes är det ganska många som ätit ostron här vid kajen i Cancale.

När ostronen var uppätna åkte vi vidare väster ut till en strand i Saint Coulomb. När vi anlände kunde man gå ut till den där ön. Sen kom floden.
Nu skulle man i och för sig aldrig gå ut till den där ön, för den är privat, MEN vi vet inte om vi såg i syne eller inte men det såg ut som att det var ett lejon som knallade runt där. Hehe nej inte gå ut dit.

Att vi valde just den här stranden var en slump. Det finns så många fina stränder längs med hela kusten faktiskt. Bretagne är ett strandparadis.

På vägen hem bestämde vi oss för att laga en riktig festmåltid till middag. Det är nämligen Frankrikes nationaldag i morgon och då firas det kvällen innan. Vi ville inte vara sämre.

Så medan jag spritade haricots verts satte Ulf igång grillen. Med en pastis i handen. Alltid en pastis innan maten. Nya favoriten ju.

Som middagsgäst bjöd vi in vår landlord Agneta. Hon kom med vin och vi slog oss ner i kvällssolen utanför det lilla stenhuset.

Till förrätt serverade jag rillette som jag köpte över disk i matbutiken. Rillette är ett långkok som påminner mycket om vår kalvsylta men utan den geleiga konsistensen. Denna var gjord på anka och helt underbar.

Och till huvudrätt blev det kött som Ulf låtit marinera med vitlök, citron och persilja. Jag gjorde en variant på min klassiska haricots vert-sallad med citron och schalottenlök. Och så en skål med marinerad fetaost och franska söta körsbärstomater.
Middagen avslutades inne i Agnetas stora franska lantkök med ostar och vin. Och vid halv tolv gick vi ut och tittade på fyrverkerierna som de sköt upp från firandet inne i byn. Åh, vilken fin kväll!